”Man kan inte bara följa minsta motståndets lag”.

”Det är fult att vara lat och slarvig”.

”Hur skulle det se ut om alla kände efter hela tiden?”

Jag och många med mig har fått med oss varianter av dessa ”sanningar” under uppväxten, och visst är det bra att lära sig att anstränga sig och göra sitt bästa. Det är bra att veta att träningsvärk inte är farligt och att det ofta går att kämpa lite till när man egentligen vill ge upp. Men lika viktigt som det är att kunna ta i är det att kunna släppa taget. Att ha koll på att det är okej att ge sig själv vila och att tillåta sig själv att finnas till även när man inte presterar.

Många av oss har tränat mycket mer på att kämpa än att ge vika. Kanske att vi lever med en rädsla för att vara lata eller inte räcka till? Kanske tänker vi att tröttheten säger något om oss som vi inte vill höra? Eller att tröttheten inte har något existensberättigande och därmed kan ignoreras. Därför är det inte konstigt att vi behandlar den med lika stor respekt som ett reklaminslag på TV. Både vår egen och andras. Vi tycker att det stör och byter kanal så snabbt vi kan. Ofta motar vi bort vår egen trötthet med hjälp av kaffe och kortisol. Andras knuffar vi undan med irritation och missnöje.

Men tänk istället om trötthet bara är just trötthet, och att upplevelsen av att vara trött inte säger någonting om oss som människor. Tröttheten är varken bra eller dålig – den är ett faktum. Den är en biologisk signal som säger att vi behöver vila från någonting. När jag är trött efter att ha jobbat för mycket behöver jag slå av på tempot, läsa en bra bok och gå i skogen. När jag är trött efter att ha kollat för många avsnitt på Netflix i rad säger tröttheten att jag behöver aktivera mig.

Ett känslosmart sätt att ta sig an sin trötthet är att vara nyfiken på den. Se den som en budbärare som har något viktigt att berätta. Maria-Pia Gottberg, min medförfattare till boken Känslosmart, och jag brukar prata om att sätta oss ner och ta en kopp te med våra känslor. Det händer fantastiska saker när vi är i upplevelsen av det vi känner utan att värdera känslorna eller försöka springa ifrån dem.