Om sanningen ska fram tycker jag rejält illa om alla ord och klyschor som ”skärmtid” och ”uppkopplad vardag”. Jag får flashbacks till grundskolan, och kan fortfarande minnas hur det kliade på insidan av kroppen när vi skulle gå på två led och hålla handen på skolutflykten. Att leka följa John har heller aldrig varit min grej. Jag ogillar också när peppiga coacher uppmuntrar till fredagsfys före fredagsmys, eller att skriva listor på saker jag är tacksam över.

Ett fint sätt att säga det är att jag har ett stort behov av autonomi. Mamma brukade kalla mig obstinat när jag var liten. Båda stämmer nog ganska bra. Men lika oskönt som det är att någon annan ska sätta etiketter på våra beteenden, eller tala om för oss vad vi borde göra, lika nyttigt kan det vara att reflektera kring dem utan dömande och på våra egna villkor. På egen hand eller tillsammans med andra. För även om jag inte vill att någon annan ska reglera, eller ha synpunkter på, min skärmtid så behöver jag förhålla mig till att jag och alla andra nu på sätt och vis har tillgång till en otroligt kraftfull drog, som i det närmaste är oreglerad för oss som är vuxna.

Det som gör att vi har så lätt att fastna i mobilen är inte att vi är dåliga, utan att vi är biologiska varelser som är konstruerade för att vara sociala. I våra mobiler, plattor och datorer finns saker som får våra hjärnor att blinka och plinga som flipperspel med highscore. Kickarna som erbjuds genom en skogspromenad eller att baka med våra barn, är mycket mer subtila. Det gör det svårt för oss att välja rätt och vara måttliga skärmkonsumenter.

Gränslös uppkoppling ger oss också helt nya möjligheter att smita undan från våra känslor. Den moderna skämskudden är en smartphone.

Sammanfattningsvis tänker jag att uppkoppling är som en sax. Den är väldigt bra och användbar, men den kan också vara farlig. Det är dumt att springa runt med den hela tiden, och sällsynt olämpligt att vifta med den när vi umgås med andra.