Corona chronicus

Den akuta fasen av coronapandemin kan sägas vara över i Sverige och vi är på väg genom en mer kronisk fas som vi ännu inte vet var, hur eller om den kommer att sluta. I mina första artiklar i våras pekade jag på att en kris presenterar oss själva för oss själva, genom reaktioner, minnen, tankar och känslor vi upplever under processens gång. Dessa är en rik källa till personlig förändring och utveckling. Det beror på att affektsystem och känsloliv tar över och delar av oss som tidigare legat i skugga framträder på scenen där de blir upplysta och medvetna. Vi får en fin möjlighet att reflektera över oss själva och lära nya saker. Att uppleva sig själv som den man också är, jämfört med den person man vanligen visar utåt i hem, på arbetsplats eller Facebook när livet rullar på i gamla fotspår, är en mycket kreativ möjlighet.

Eftersom vi ser fenomenet på både individ- och gruppnivå är det inte förvånande att en känd statsvetare, Ivan Krastev, menar att liknande processer också sker på samhällelig nivå.[i] Samhället är dess människor, liksom företaget eller organisationen, och det mänskliga speglas överallt. Även i natur och klimat. Kriser skapar ur detta perspektiv egentligen inte så mycket nytt, som det tycks göra. Vare sig i oss som individer, på arbetsplatser eller i samhället. Däremot blottlägger och förstärker kriser processer som funnits där sedan tidigare, vilket öppnar nya möjligheter till förändring och utveckling. Det blir en slags insiktsterapi på alla nivåer, från individ till samhälle, om vi har modet att ta emot den information verkligheten erbjuder oss.

Att stanna upp mitt i språnget

Varje människa och alla grupper och organisationer är öppna levande system. Det inre trycket måste kunna hantera det vi utsätts för i livsmiljön. Vid en given tidpunkt klappar systemet ihop om dess åtgärder inte klarar att hantera det yttre trycket. Vi kollapsar på olika sätt och i olika grad både fysiskt och psykiskt på individ-, grupp-, familje- eller organisationsnivå. Kollapsen aktiverar ett lidande som gör att vi stannar upp, som om vår organism viskar ”Ta hand om mig, jag behöver dig!”. Men att stanna upp mitt i språnget är oftast skrämmande. Samtidigtkan vi göra bra val i våraliv. Oavsett hur vi reagerar kan de flesta av oss ha stor nytta och glädje av att reflektera över oss själva, även om vi ibland kan behöva lite hjälp eller stöd. Frågeställningar, problem och möjligheter, som kan ha legat och jäst i många år befrias och dyker upp i vår medvetna. Då kan det vara bra att ställa sig frågor som till exempel:

  • Vad tar jag med mig personligen från den här perioden i mitt liv, när jag nu vandrar vidare på livets stig?
  • Vad är bra val för mig i mitt liv när vardagen förändrar sig på nytt och vi går in i en kronisk fas av den här krisen?
  • Vilka insikter om mig själv, mitt liv och arbete har jag fått under den första akuta fasen?
  • Vad lär jag mig nu när jag reflekterar över mig själv, min familj, mina vänner, min arbetsplats och om livets viktiga frågor och gåtor?

Var och en av oss reagerar som den unika personlighet vi utvecklats till fram till den dag krisen tar över och till och med invaderar vårt medvetande. Man kan mycket grovt dela in vårt agerande i tre byttor. De speglar de initiala reaktionerna jag skrev om i artikel 1:

  • No change concept – där jag passivt väntar på att allt ska bli som förut. Jag tror, på ett omedvetet plan, att jag kan dra tillbaka klockan. Att inget har eller kommer förändras i mitt liv. Det som varit mindre av samma som förut skall bli mer av samma som förut, vilket är förändringar av första ordningen. Jag kanske vet att jag vill jobba mer eller mindre hemifrån och att det är en bra idé att tvätta händerna oftare under influensatider.
  • Jag bestämmer mig för att jag vill leva på ett annat sätt än före krisen. Jag sätter livskvalitet i centrum, minskar stress och mina försök att vara en perfekt presterare, vinnarskalle och målgörare. Jag vill få ut mer av livet för min egen skull, inte bara visa upp mig för andra. Mitt liv är ju faktiskt det enda liv jag har. Tiden är begränsad och framtiden för kort för att spela olika spel. Jag vill vara autentisk i mitt eget liv. Därför söker jag verkliga förändringar, av andra ordningen, på ett personligt plan. Det sättet att tänka tar jag med mig ut på livets stig till mina relationer och till jobbet. Jag märker att jag blir mer kreativ och minskar stress. Adrenalin, kortisol och kronisk inflammation i kroppen minskar. Jag vill leva mer i min kropp och ha en medveten uppmärksamhet.
  • Om ambivalens är i centrum är jag kreativ. Så länge inget beslut är fattat är alla dörrar öppna. Jag pendlar mellan 1) och 2) från dag till dag, vecka till vecka och ibland flera gånger per dag beroende på dagsformen. Det känns spännande att nya dörrar öppnas. Jag låter därför reflektion och kvalificerat tänkande stå i centrum, inte snabba beslut.

Snabba beslut, eller Fort-och-fel-beslut som de också kallas, är att vara emotionellt styrd. Trots att känslan är den motsatta fattar vi väldigt dåliga beslut. Ofta stick i stäv mot det önskade resultatet som Nobelbelönad forskning visat.[ii] Mänskligt, men oklokt. Ambivalens är mycket missförstått och underskattat i dagens besluts-, vinnar- och målgörarkultur. Trots att det är en synnerligen kreativ kraft som evolutionen begåvat oss med. Dagens samhällsklimat samlar på utbrända människor och prioriterar mer och mindre av samma sort, vilket leder till snabba beslut, triggar stress och en känsla av handlingskraft. Man anser att ambivalens saknar såväl värde som mening, slösar tid och är ett bevis på en oförmåga i beslutsfattande. Medvetandet är fånge i tankens fängelse och vill istället brinna för något och sätta upp nästa mål – iväg, iväg! I ett sådant mentalt klimat blandar man lätt ihop handlingskraft med förändringar av första ordningen och att den som brinner presterar på grund av personlig motivation och glädje. Men, det är den som brinner som bränner ut sig, inte den klokt reflekterande mentala flanören som är fri att se många perspektiv och tänka på många olika sätt utan att drivas av prestationsångest.

Självorganisering

Vill vi återställa livet till det som det var före krisen, utan att lära oss eller utveckla något? Att stoppa ner huvudet i sanden och hoppas att livet bär med sig det jag önskar mig? Det känns skönt att förlita sig på gamla mönster och att verklig förändring, av andra ordningen, skrämmer och får stora konsekvenser vet vi sedan tusentals år.[iii] Men det har fått ny aktualitet.

Coronapandemin har haft en häpnadsväckande effekt på planetens miljö och genomfört sådant vi hört skall vara omöjligt från många av våra ledare inom näringsliv, myndigheter och politik. Dessutom finns de med huvudet i sanden, klimatförnekare, som hävdar att klimatkrisen inte existerar över huvud taget. Naturen har emellertid genom självorganisering bokstavligen förändrat planetens miljö på tre månader, inte trettio år. I maj månad 2020 hade floder klarnat. Venedigs vatten var inte längre en grötliknande, illaluktande sörja. Enorma storstäder i Kina kunde ses från satelliter för första gången. Hur gick detta stora miljöarbete till, kan man undra? Jo, vi människor förändrade beteende och planeten fick plats och tog utrymmet. Så nu vet vi vägen framåt! Bevisen finns nu. Människan, jag och du, är i centrum för klimatet. Dessutom minskade hjärtinfarkterna när många stresstriggers försvann, corona till trots, berättar en professor i kardiologi.[iv]

Statsvetaren Krastev ställer frågan om våra ledare kan ha tre saker i huvudet samtidigt? För det första måste samhällets funktioner förbereda sig och oss alla på att klara nästa pandemi. Vi vet att den kommer. Drar vi de lärdomar som finns i coronakrisen kan vi hantera såväl den, som samhällsskyddet och vården på ett bättre sätt. Vi kan lära oss omsätta ny kunskap i verklig och bokstavlig handling, inte fastna i önsketänkande eller meningslösa politiska beslut. Nästa utmaning är att stödja den förändring av vår gemensamma miljö på planeten vi sett växa fram under coronakrisen. Till sist behöver vi skapa en fungerande global ekonomi, menar Krastev, som kan interagera med de två första delarna till ett mer hållbart samhälle, och kan vi tillägga, med mer hållbara människor. Ett freds-, förändrings- och hälsoprojekt som heter duga.

En sak är fullständigt klargjord när vi nu går in i Corona Chronicus: om vi som individer och samhällen skall lyckas med vårt evolutionära uppdrag och gemensamma projekt att få arterna att överleva, räcker det inte med mer eller mindre av samma som det var före krisen. Vi står inför viktiga val av verklig förändring. På individ-, grupp- och samhällsnivå. Underbara framtid, det mesta är ogjort.[v] Vår lycka är gjord! Frågan är – vill vi, du och jag, ha den?

[i]Intervju med Ivan Krastev DN 200802: https://dagens.dn.se/#reader/281267/2/4001750942

[ii]Se Kahneman, D.: Tänka, snabbt och långsamt. Volante 2011

[iii]Se vidare Ahrenfelt, B.: Förändring som tillstånd. Studentlitteratur(2013)

[iv]https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/330425/2020-09-17/15726175/Farre-hjartinfarkter-under-pandemin

[v]Citat av IKEAs grundare Ingvar Kamprad, känd förändringsledare

Tidigare artiklar i serien Kontroll, stress och förändring hittar du här:

Del 1

Del 2

Del 3

Här kan du läsa mer om förändring av första och andra ordningen